När Legacy of Kain: Ascendance först presenterades i form av ett 2D-actionspel med pixelgrafik, inte det storslagna 3D-äventyr många hade hoppats på, och Det fungerar bättre än jag trodde. Inte perfekt, men på många sätt precis vad serien behövde för att vakna till liv igen.

En historia som vågar något nytt

Handlingen kretsar kring Elaleth, Raziels tidigare okända syster, som nu vävs in i händelserna kring hans förvandling. För purister som kan serien utantill kan detta kännas som ett djärvt – och ibland klumpigt – grepp. Men för mig blev det ändå en intressant ingång till ett gammalt universum. Visst, dialogen når inte upp till originalens höjder, men den har en personlig ton som jag uppskattade.

Gameplay

Spelmässigt är Ascendance en blandad påse. Där spelet verkligen lyser är i känslan av makt. Att svepa fram som Kain eller Raziel, parera ett slag och sedan krossa en fiende – det sitter som en smäck. Striden är enkel men tillfredsställande, och de unika rörelserna (Raziels flykt, Kains teleportering) gör att karaktärerna känns distinkta trots enkelheten.

Men – kontrollerna känns ibland stela, särskilt i plattformssekvenser som kräver precision. Och fiendernas AI är tyvärr usel. Att se en vampyr vandra rakt ut i ett stup eller oskyldigt ställa sig i en eld är mer komiskt än utmanande.

Grafiken är kanske spelets mest omdebatterade punkt. Pixelkonsten under själva spelandet är snygg och stämningsfull, om än enkelt hållen. Men mellansekvenserna är en röra: vackra porträtt varvas med märkligt fula 3D-animationer som ser ut att vara från en svunnen tid. Det känns amatörmässigt – men på något sätt också lite charmigt, som en hemmagjord hyllning.

Det finns en sak som Ascendance gör bättre än nästan alla andra spel i genren: musiken. Celldweller har skapat ett soundtrack som blandar orkestral svärta med aggressiv metal. Det pumpar genom kontrollern och får även de tråkigaste striderna att kännas episka. Ljudet är utan tvekan spelets vassaste vapen.

Med sina 4–5 timmar (något längre om du vill hitta alla hemligheter) är Ascendance inget stort äventyr. Men till priset 199 kronor känns det rimligt. Det är en lagom stor bit nostalgi – ett sidospår, inte en huvudkurs.

0 medlemmar gillade denna artikel