8.5
/10

The Medium följer Marianne, en kvinna med förmågan att resa till och interagera med anderiket.

Den dagen hon måste begrava sin fadersfigur får Marianne ett mystiskt samtal från en främling som påstår sig veta vad hon är och förstår henne också. Förtrollad accepterar hon hans inbjudan att resa till Niwa Hotel, övergiven efter en dödlig massakre som har blivit något av en urban legend. Marianne får reda på att det var allt annat än en urban legend, med mannen ingenstans att hitta.

Från början är det uppenbart att The Medium hämtar inspiration från spel som Silent Hill, men mer specifikt Silent Hill 2. Både en välsignelse och en förbannelse innebär att handlingen är mer intresserad av att ge en mer förtryckande atmosfär än en uttryckligen grotesk skrämmande en. Men det betyder också att dess mark trampade så mycket tidigare. Historien är övertygande med några fina vändningar, men det känns ibland lite tropey. Mer så till den punkten att det inte bara är märkbart utan lite förutsägbart.

En sak är uppenbar med The Medium som ett spel, och det är det faktum att det är utvecklaren Bloober Teams mest ambitiösa spel hittills. För första gången har laget tagit handlingen bakom spelarnas ögon och erbjudit en tredjepersons synvinkel. Spelet använder också en fast tredjepersons kameravinkel för att replikera känslan av klassiska överlevnadsskräckspel som Resident Evil eller närmare bestämt Silent Hill. Det finns också ett inventeringssystem, komplett med undersöka och kombinera alternativ och specialbefogenheter. Allt låter ganska lovande på papper.

The Medium samarbetar gärna alla dessa små aspekter av klassiska överlevnadsskräckspel men gör aldrig riktigt mycket med dem. Istället är det du får här en upplevelse som fortfarande är stark men som mest påminner om andra Bloober Team-spel. Det betyder inte att de är dåliga, men laget har hängt sitt spel på några fantastiska och unika aspekter som de tyvärr inte lyckats utnyttja på lämpligt sätt.

The Medium stora skillnad är det varumärkesskyddade dual reality-systemet, där spelare både kommer att se och kontrollera Marianne i båda verkligheterna på en gång. Medan den mörka världens trope knappast är något nytt känns förutsättningen att påverka någon av dem i realtid som en verklig förverkligande av nästa generations konsolers potential. Tyvärr, med The Medium, känns den här mekanikern aldrig så banbrytande som den kunde vara.

Först och främst kommer spelet bara att delas upp i två verkligheter ”när det finns en historia att berätta” i spelet, så det är inte på något sätt en konstant effekt eller växling. För det andra kontrollerar du Marianne, men det är en helt synkroniserad upplevelse – du styr båda verkligheterna samtidigt. Även om detta innebär att två verkligheter finns uppe på skärmen, så kommer du i slutändan alltid bara att behöva fokusera på en, vilket verkar besegra syftet med det hela. Det låter svårt att säga att den här visuellt spektakulära funktionen är meningslös. Men ”att göra en sak i en värld för att förändra den i den andra” är sådan gjort till dödsmekaniker i videospel att det inte känns som att det görs annorlunda här.

Vad som är lite mer nedslående med The Medium är att det bara börjar göra spännande saker med sina pussel och Mariannes krafter innan det bara slutar. Marianne har tre unika krafter – en är en sköld som bara används för att komma igenom malbarriärer, en annan är en explosion som driver felaktiga brytare, och en annan ser Marianne gå ut ur kroppen för att kontrollera sitt andesjälv. Att gå ut ur kroppen är det mest använda, där du kontrollerar Marianne i hennes andeform för att komma till områden som hennes andra inte kan, men än en gång gör det den dubbla verklighetens visuella känsla lite meningslös.

Var och en av dessa krafter drivs av spritbrunnar, vilket är det primära syftet med varje pussel du hittar i andesektorn. Du måste antingen återställa en andesbrunn för att ladda dina krafter för att utvecklas eller hitta en. Det är inte mycket med de situationer du befinner dig i med The Medium. Det finns ett slags ”pussel” mot slutet som jag uppskattade oerhört, med en spegel och ett dockhus, men annars känns det hela lite för förenklat. Spelet spelar lite med att använda din andeform för att distrahera en fiende medan din mänskliga form smyger sitt förflutna, men det utvecklas aldrig riktigt utöver det.

Det här är verkligen mitt stora problem med The Medium. Den har en spännande historia, en mycket prickig visuell gimmick i sitt dual reality-system, men det lider fortfarande av de problem jag har haft med Bloober Team-spel tidigare. Det känns bara lite linjärt. Lagersystemet känns som ett steg i samma riktning som Resident Evil eller Silent Hill, men du hittar sällan ett objekt som du inte använder i samma rum som du hittade det i. Det finns liten eller ingen möjlighet för utforskning eller backtracking – särskilt i Niwa, där du kommer att tillbringa större delen av din tid. En helt linjär upplevelse är lika med kursen för ett Bloober Team-spel, men jag hoppades med förändringen i perspektiv att mer kan ha förändrats.

Detta illustreras kanske bäst med hur spelet hanterar kärnan i dess handling. Huvudantagonisten i spelet är en varelse som kallas The Maw. Medan jag var orolig när jag hörde Troy Baker uttryckte det, är det en av hans mest unika och nästan oigenkännliga föreställningar. Men trots detta stiger sekvenserna med The Maw aldrig riktigt bortom den typiska ”run-away mot skärmen medan den jagar dig” eller ”smyger runt, så att den inte ser dig” typ av möte. De känns som jagarna från Layers of Fear 2 eller stealth-segmenten i Observer, bara tvättade igen.

Något som skräckfans kan hitta polariserande är hur skrämmande det också är. Bloober har tidigare gett mig spel som har gjort mig nervös för att vända ett hörn eller öppna en dörr. Medium, å andra sidan, fascinerade mig från början till slut. Men inte en gång var jag rädd för det. Det finns bara en hoppskräcka i spelets tolv (eller så) timmars körning på plussidan. Men å andra sidan blev jag aldrig riktigt livrädd. Kanske beror det på att Marianne talar till sig själv ofta, ibland till och med gör quips. Det känns bara som mindre är mer, och Mariannes behov av att ständigt kommentera allt tog mig regelbundet ur ögonblicket.

Men det finns en sak som är obestridlig med The Medium, och det är att det är riktigt snyggt. Medan laget erkänner att de har hämtat inspiration från dystopisk surrealistisk polsk konstnär Zdzislaw Beksinski, känns det som om de underskriver sig själva här. Mediet har en del fenomenal film, som bara får hjälp av den tredje personens kamera med fast vinkel. Cinematografin är slående, konstriktningen är makaber och världen som helhet är olycksbådande och undertryckande. Om detta bara är början på vad vi kan göra med nästa generations hårdvara, färg mig upphetsad.

Men naturligtvis kan vi inte prata om soundtracket från den berömda Silent Hill-kompositören Akira Yamaoka. Yamaokas arbete på The Medium är precis vad du förväntar dig. Det är ett mörkt och omgivande industriellt påverkat partitur som spikar andevärldens stämning perfekt. Men medan jag njöt av återblicken till Silent Hill som detta inspirerade, skulle jag vara ledsen att inte nämna spåren från Bloobers kompositör, Arkadiusz Reikowski. Hans arbete gör ett bra jobb för att hjälpa till att sälja några av de mer dramatiska scenerna i berättelsen. Det är en fantastisk originalpoäng totalt sett, även om det ibland känns som att det bleknar mer i bakgrunden än i förgrunden.

Men det är kanske poängen.

Omdöme

Medium är Bloober Teams mest ambitiösa spel när det gäller omfattning och skala. Det utnyttjar framgångsrikt fasta kameravinklar och stark ljuddesign för att skapa en skräckupplevelse som är skamligt nostalgisk. Trots dess framgångar misslyckas spelet med att dra nytta av sin unika dual reality-mekaniker och känns i slutändan för lika studioens tidigare ansträngningar i Blair Witch and Observer.

8.5 / 10 Recensent
Betyg
Användare (0 röster) {{ reviewsOverall }} / 10
Vad folk säger ... Lämna ditt betyg
Sortera:

Var den första att lämna en recension.

User Avatar User Avatar
Verifierad
/ 10
{{{ review.rating_title }}}
{{{review.rating_comment | nl2br}}}

Denna recension har inga svar ännu.

Avatar
Visa mer
Visa mer
{{ pageNumber+1 }}
Lämna ditt betyg

Din webbläsare stöder inte uppladdning av bilder. Välj en modern

Sekretessvillkor Läs våran Sekretesspolicy här: https://spelhubben.se/sekretesspolicy-for-konsolnyheter

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: