Det här spelet från utvecklarna United Games börjar tillräckligt bra. Du vaknar ensam i en cell i Triton Institute, ett experimentellt asyl som leds av den dekorerade psykologen Dr Matthew Simmons. Du vet inte varför du är där, och asylen har nyligen fått rapporter om övergrepp och omänskliga arbetsförhållanden. Allt som allt börjar spelet väldigt outlast, men det är en spännande nog öppning för ett VR-spel.
I huvudsak försöker Dr Matthew Simmons, chefen för institutet, att separera Id, Egot och Superego, och du verkar vara en av hans nyaste ämnen.
För mig verkade detta koncept spännande och skrämmande. Tanken att vi som spelare bara kunde vara ett fragment av vårt eget sinne, en personlighet som splittrades från helheten och tvingades vandra omkring på denna märkliga plats ofullständig. Kanske är min förståelse av filosofin felaktig, men det var här jag trodde att spelet skulle gå när jag började pussla ihop delar av historien.
Men det är mer som att den bra läkaren själv har brutit sitt eget sinne, och att du bara flyr ifrån honom. Det finns delar av spelet där det känns som att verkligheten inte är vad den ser ut att vara, att du har små anfall av villfarelse, och du är definitivt inte alla där…
Spelet går egentligen bara ut på att du springer från läkaren och hans undersåtar när de jagar dig från rum till rum. Fractured Sanity har ett låst, vitt rum som du återvänder till när du utforskar de omgivande patient rummen och samlar det du behöver för att fly. Du löser flera pussel på vägen medan doktorns undersåtar jagar dig, vilket gör att hela spelet känns som en flykt blandat med ett spökhus.
Jag arbetade på den senare, så jag kan tala om detta med viss trovärdighet; Doktorns design, tillsammans med hans hantlangare, och den övergripande generiska atmosfären i hela spelet kändes väldigt mycket som något vi skulle ha satt upp i vårt tillhåll.
Konceptet med Fractured Sanitys berättelse är fantastiskt men känns som att den skyndades till produktion innan den nådde det slutliga utkastet. När jag stod öga mot öga med spelets monster himlade jag med ögonen så hårt att de skramlade i mitt huvud. Kanske skulle det bli för Silent Hill, men jag hoppades verkligen att jag skulle bli jagad av någon obegriplig skräck skapad av mitt splittrade ego.
Fractured Sanity lyckas inte leverera ett kärnkoncept som alla skräckspel behöver, det ska vara riktigt skrämmande. Medan utvecklarna gjorde ett bra jobb med att skapa en klaustrofobisk miljö och det slutade att vara skrämmande när jag insåg att varje rum var sparsamt dekorerat med samma handfull tillgångar. När jag såg blodpölen flyta från marken insåg jag att jag inte skulle bli rädd av den här titeln.
Och monstren. Herregud, monstren. Hantlangarna ser intressanta ut, och de läskiga köttmännen som den som möter tidigt är till en början läskiga, men Simmons själv ser så tecknad ut att det faktiskt var riktigt distraherande. Inte ens i VR kunde jag fördjupa mig i tanken att det här var ett hotfullt väsen som skulle förvandla mig till köttfärs, och mycket av det hade att göra med det faktum att han fortsatte att klippa in i väggar och passera genom hörn som en spöke.
Jag vill inte vara elak mot utvecklarna som skapat detta VR spel. Jag förstår att att skapa ett spel är ett av de svåraste, mest arbetsintensiva projekten du kan ta dig an, särskilt som en liten grupp. Problemet är att skräcken lever och dör i fördjupning, och det här spelet har helt enkelt ingen.
VR kan vara ett bra verktyg för att fördjupa spelare i din skräck, men det måste finnas mer i det än att bara vara en VR-upplevelse. Berättande kan också vara ett fantastiskt verktyg för fördjupning. Berättelsen kändes dock som att den bara skrapade märket utan att träffa den, och till och med virtuell verklighet kunde inte få mig att känna mig nedsänkt när en man i en Spirit Halloween-kostym klippte genom väggarna på mig.
Om jag låter överdrivet kritisk mot Fractured Sanity beror det på att jag kände att det fanns mycket bra här som spelet helt enkelt inte utnyttjade. Jag tycker spelt fungerar bra i VR men kunde varit mycket mer.
Omdöme
Fractured Sanity är ett spel som har byggs på intressant sett, men som bara behövde mer tid för att förädlas ordentligt. Kanske med sex månader till och ytterligare ett par personer som arbetar med det, så kunde Fractured Sanity ha blivit årets VR-skräckspel. Men det fick inte dessa saker, och det är det inte.
Fractured Sanity spelades på en Oculus Quest 2.
Fractured Sanity finns på Oculus Store och Steam.
En recensionskopia av titeln tillhandahölls av utgivaren för recensions ändamål
[rwp_box id=”0″]Tack för att du läser denna recension!
Denna Recension är skriven av: kenta och publiserad den
