När eftertexterna rullade efter kampanjen i Anno 117 – Pax Romana satt jag kvar med den där speciella känslan: jag ville egentligen inte lämna min provins. Ubisoft Mainz har tagit Anno-serien till sin tidigaste historiska punkt hittills – Romarriket år 117 – och levererat ett citybuilder som både känns omedelbart igenkännbart för veteraner och samtidigt tydligt moderniserat.

Som guvernör över antingen Latium eller Albion får du inte bara bygga snygga städer; du förväntas också väga lojalitet mot Rom mot lokal identitet, navigera politik, handel och subtil maktutövning. Det gör att kampanjen känns mer personlig än i tidigare delar, och för min del gjorde det att jag faktiskt brydde mig om både mina medborgare och mina beslut – långt utöver rena optimeringskurvor.

Setting och berättelse – Rom i maktens zenit

Pax Romana-perioden är ett perfekt ramverk för ett Anno-spel: relativ fred, massiv handel, långa logistikkedjor och en ekonomi som sträcker sig över hav och kontinenter.

Kampanjen utnyttjar detta på ett genomtänkt sätt:

• Latium ger dig den “klassiska” Rom-upplevelsen: marmor, akvedukter, politiskt spel, storstäder och väldigt täta stadsplaner.
• Albion är kargare, mer lantligt och motsträvigt romerskt; här känns det mer som att du står på gränsen till imperiet, med konflikter mellan romanisering och lokala keltiska traditioner.

Berättelsen är inte ett traditionellt RPG-narrativ, men för ett citybuilder är den ovanligt välskriven. Du spelar konkret som en guvernör med egen bakgrund, och många beslut ramas in som politiska val:
– Ska du hårt trycka igenom romerska värderingar?
– Eller kompromissa med lokal kultur?

Konsekvenserna syns mest i modifiers, handelsrelationer och hur vissa uppdrag utvecklas, men det räcker för att skapa känslan av att du styr en levande provins, inte bara en generisk “stadskarta”.

Spelmekanik – klassiskt Anno med vassa nyheter

Stadbyggande och behov

Basen är fortfarande Anno: du bygger bostäder, försörjningskedjor, raffinerar varor och klättrar upp genom befolkningsklasser. Alla som spelat Anno 1800 känner igen grunden – men Anno 117 gör flera smarta justeringar.

Det mest intressanta för mig är:

• Tydligare adjacency-system
  Byggnader påverkar nu sina omgivningar mer uttalat:
  • Produktionsbyggnader kan höja inkomster men sänka hälsa/happiness.
  • Civila byggnader buffar närliggande bostäder.
  • “Fula” eller smutsiga industrier kan medvetet läggas i slumområden – om du accepterar sociala kostnader.

Det gör stadsplanering mer strategisk och mindre “fyll rutnätet”. Varje kvarter blir ett litet pussel mellan ekonomi, trivsel och risk.

• Diagonala gator och mer organiska layouter
  Möjligheten att bygga diagonalt gör underverk för estetiken. Städerna ser mindre “griddy” ut och mer som riktiga historiska miljöer.

Ekonomi, handel och diplomati

Ekonomin är, som sig bör, spelets hjärta:

• Flera produktionskedjor är intrikat designade men logiska – från råvaror till ädla lyxvaror.
• Handel mellan provinserna Latium och Albion ger tydliga incitament att faktiskt bygga upp båda, snarare än att bara maxa en region.
• Diplomatin känns något mer utvecklad än tidigare, med fler nyanser än bara “vän/fiende”, men den hamnar fortfarande bakom ekonomin i fokus.

Jag uppskattade särskilt hur spelet låter dig “stapla” små förbättringar: en hamn här, lite extra skatteintäkter där, en ny handelsrutt som kapar restid med några sekunder – du får konstant små belöningar, vilket gör kampanjen väldigt beroendeframkallande.

Kampanjen i praktiken

Kampanjen är relativt fokuserad:

• Den fungerar som lång tutorial för sandbox, men utan att kännas som en ren genomgång.
• Uppdragen blandar berättelse, stadbyggnad och ibland militär/strategiska moment.

En del kritik mot spelet har varit att kampanjen inte är överdrivet lång och att vissa co-op-funktioner varit buggiga vid release.

För min del kändes kampanjen lagom lång – men eftersom jag gillade spelet så mycket hade jag faktiskt gärna sett ett eller två större “chapter arcs” till.

Grafik, ljud och atmosfär

Visuellt är Anno 117 fantastiskt:

• Städerna myllrar av liv, med marknader, processioner och vardagsliv i gatorna.
• Ljussättning och väder – särskilt dimmiga Albion-morgnar och solnedgångar över Latium – ger stark atmosfär.
• Detaljnivån är hög även när man zoomar in på individuella medborgare.

Det finns dock en elefant i rummet: AI-genererade assets. Ubisoft har öppet deklarerat att AI använts för vissa in-game-material, och det har förekommit exempel på “AI-slop” med konstiga händer och felaktiga detaljer som sedan patchats.

Personligen störde det inte min helhetsupplevelse jättemycket, men jag förstår kritiken – Anno är en serie som förknippats med extremt hantverksmässig detaljrikedom, och här märks ibland att vissa artdelar inte har samma handgjorda känsla. Det drar ned helheten något, mest på princip.

Ljuddesignen är däremot genomgående stark:

• Musiken blandar stillsamma, nästan meditativa citybuilder-teman med mer dramatiska stycken vid viktiga storyhändelser.
• Röstskådespelet är stabilt; inte Oscarsklass, men tillräckligt bra för att bära kampanjen.

Prestanda, UI och tekniska aspekter

På PC är systemkraven märkbara – 16 GB RAM och modern CPU/GPU rekommenderas, och installationen tar rejält med diskutrymme.

• På en hyfsat modern maskin flyter spelet bra i 60+ FPS med höga inställningar.
• UI:t är tydligt förbättrat jämfört med äldre Anno-spel, både vad gäller tutorials och informationspaneler.

Det har rapporterats en del buggar, framför allt kring co-op uppkoppling och vissa visuella glitches.

I singelplayer-kampanjen, där jag tillbringat största delen av min tid, var problemen mer marginella: ett par konstiga pathfinding-händelser och enstaka grafikbuggar, men inget som bröt spelet.

Sammanfattning och betyg

Som helhet är Anno 117 – Pax Romana ett av de mest engagerande citybuilder-spel jag har spelat på länge. Kombinationen av:

• djup ekonomi,
• genomarbetad atmosfär,
• två distinkta provinser med olika spelkänsla,
• och en kampanj som faktiskt får mig att bry mig om mina val,

gör att jag har väldigt lätt att förlåta de svagheter som finns – framför allt AI-artefaktdebatten och vissa tekniska skavanker.

Att spela igenom hela kampanjen lämnade mig med en stark vilja att fortsätta i sandbox och bygga vidare på mitt Rom – och det är kanske det bästa betyg ett Anno-spel kan få.

---

Tack för att du läser detta inlägg!

Vem som helst kan skicka in nyheter och artiklar till oss på något av dessa sätt:

Posta in Artiklar eller som medlem på sidan

---