Mobilspel har länge haft ett lite komplicerat rykte. För varje genomarbetad rollspelsupplevelse finns det flera titlar som mest verkar byggda för att locka fram dagliga inloggningar, mikrotransaktioner och ändlösa grind-loopar. Epic Seven hamnar någonstans mitt emellan dessa världar – men det gör det på ett sätt som är betydligt mer engagerande än många andra spel i samma genre.

Det här är ett turordningsbaserat anime-RPG från Smilegate, tillgängligt på Android och Windows via Google Play, med fokus på samlande av hjältar, berättelsedrivna kapitel, PvE-innehåll och konkurrensinriktad PvP. Google Play beskriver spelet som ett stiliserat, turordningsbaserat rollspel med både singleplayer och multiplayer-inslag. Smilegate själva lyfter fram spelets 2D-animationer, strategiska strider och realtidsbaserade World Arena-läge som centrala delar av upplevelsen.

Det första som slår mig när jag startar Epic Seven är hur otroligt snyggt det fortfarande är. Trots att spelet har några år på nacken känns presentationen långt ifrån daterad. Karaktärerna är detaljerade, menyerna är rena och de animerade specialattackerna har fortfarande den där lilla extra känslan som gör att man gärna tittar färdigt, även när man sett samma attack många gånger tidigare.

En värld som känns större än väntat

Berättelsen i Epic Seven är mer ambitiös än vad man kanske först förväntar sig av ett mobilspel. Spelet placerar oss i den sjunde världen, där hjältar, gudar, monster och gamla konflikter vävs samman i en ganska klassisk fantasyberättelse. Det är inte alltid originellt, men det är tillräckligt väl presenterat för att man faktiskt vill fortsätta framåt.

Det jag uppskattar mest är att spelet inte bara kastar ut ett gäng karaktärer och förväntar sig att man ska bry sig för att de ser coola ut. Många hjältar får egna små berättelser, relationer och personligheter. Vissa är charmiga, andra mer tragiska, och även om dialogen ibland kan bli lite väl dramatisk finns det en tydlig vilja att bygga en värld snarare än bara ett system för att sälja nya karaktärer.

Som spelare som ofta dras till karaktärsdrivna spel gillar jag att Epic Seven faktiskt ger mig skäl att fastna för vissa hjältar. Det blir inte bara en fråga om vem som är starkast enligt metan, utan också vem jag tycker om att ha med i mitt lag.

Striderna är enkla att förstå men svåra att bemästra

På ytan är stridssystemet ganska lätt att komma in i. Du bygger ett lag, väljer färdigheter och turas om att attackera fiender. Men under den tillgängliga ytan finns ett djup som gör att spelet håller betydligt längre än många andra mobil-RPG:n.

Här handlar det inte bara om att ha högst nivå eller bäst karaktärer. Utrustning, hastighet, debuffs, buffs, element, artefakter och lagkomposition spelar stor roll. En hjälte som känns medioker i början kan bli fantastisk med rätt utrustning och rätt stöd runt sig. Samtidigt kan en stark femstjärnig karaktär kännas förvånansvärt svag om man bygger den fel.

Det är här Epic Seven är som bäst. När allt klickar – när en support lägger rätt buff, en fiende bryts ner av debuffs och ens damage dealer avslutar striden med en överdrivet snygg specialattack – då är det riktigt tillfredsställande.

Samtidigt är det också här spelet börjar visa sina mer krävande sidor. För att verkligen komma någonstans behöver man förstå system som spelet inte alltid förklarar på bästa sätt. Nya spelare kan lätt känna sig överväldigade av mängden menyer, valutor, material, utrustningssystem och event.

Gacha-systemet är både lockande och problematiskt

Det går inte att prata om Epic Seven utan att prata om gacha. Att samla hjältar är en stor del av spelets identitet, och visst finns det en speciell känsla i att få en efterlängtad karaktär. Animationerna, presentationen och spänningen kring summon-systemet är skickligt designade.

Men det är också här spelet blir som mest frustrerande.

Som free-to-play-spelare går det absolut att ha roligt i Epic Seven, särskilt om man spelar långsiktigt och inte jagar varje ny karaktär. Spelet delar ut resurser, event kommer regelbundet och det finns mycket innehåll att ta sig igenom utan att betala. Men det är samtidigt tydligt att spelet gärna vill få dig att känna att du alltid saknar något.

En ny hjälte. Bättre utrustning. Mer energi. Fler material. En specifik artefakt. En bättre roll på en viss stat.

Det blir lätt en spiral där man spelar “bara lite till” för att komma närmare nästa förbättring. För mig är det både spelets största styrka och största svaghet. Progressionen är beroendeframkallande, men den kan också kännas utmattande.

Utrustningssystemet är spelets verkliga grind

Det är inte nödvändigtvis hjältarna som är det största hindret i Epic Seven. Det är utrustningen.

Att få rätt set, med rätt huvudstat, rätt substats och rätt uppgraderingar kan vara brutalt tidskrävande. Det finns få saker som är lika irriterande som att äntligen få en lovande utrustningsdel, bara för att uppgraderingarna går in i helt fel stat. På ett sätt ger det spelet lång livslängd, men det kan också kännas som att ens utveckling bromsas av slumpen snarare än av skicklighet.

För spelare som älskar optimering finns det mycket att grotta ner sig i. För spelare som bara vill njuta av berättelsen och bygga sina favoritkaraktärer kan det däremot bli ett hinder. Jag gillar djupet, men jag önskar att vägen till bra utrustning kändes lite mindre straffande.

PvE-innehållet är generöst men repetitivt

Det finns mycket att göra i Epic Seven. Storykapitel, sidoberättelser, event, Abyss, Hunts, Spirit Altars, Labyrinth, Automaton Tower och annat innehåll gör att spelet sällan känns tomt. Som ny spelare kan mängden innehåll nästan kännas enorm.

PvE-delen är också där spelet passar bäst för mig. Jag tycker om att långsamt bygga upp mina hjältar, testa nya lag och se hur långt jag kan ta mig utan att stressa för mycket över PvP-metan. Det finns en mysig rutin i att logga in, göra sina dagliga uppgifter, förbättra någon karaktär och ta sig lite längre.

Men efter ett tag blir repetitionen tydlig. Många aktiviteter bygger på att man kör samma typ av strider om och om igen för att samla material. Det är inte ovanligt för genren, men det gör att Epic Seven ibland känns mer som ett långsiktigt projekt än ett spel man aktivt spelar varje sekund.

PvP är spännande, men inte för alla

World Arena och andra PvP-lägen ger Epic Seven en mer tävlingsinriktad sida. Här blir lagbygge, turordning, draft och förståelse för motståndarens strategi väldigt viktigt. Smilegate beskriver World Arena som ett läge där spelare kan möta andra i realtidsbaserade strategiska strider.

När PvP fungerar är det faktiskt riktigt spännande. Det känns nästan som ett mentalt schackparti där varje val kan avgöra matchen. Problemet är att PvP också tydligt visar skillnaden mellan spelare som har lagt enormt mycket tid, resurser eller pengar på spelet och de som spelar mer avslappnat.

Som mer casual spelare kan PvP därför kännas ganska hårt. Det är lätt att bli överkörd av lag med bättre gear, starkare meta-karaktärer och perfekt optimerade builds. För vissa är det här spelets slutmål. För andra kommer det vara något man mest tittar in i ibland.

Presentationen är fortfarande en av spelets största styrkor

Det är svårt att inte imponeras av hur snyggt Epic Seven är. Spelets “playable animation”-koncept är fortfarande starkt, med cutscene-liknande 2D-animationer och tydliga anime-influenser. Google Play lyfter också fram de animerade striderna och de cutscene-liknande 2D-grafiska inslagen som en central del av spelets presentation.

Karaktärsdesignerna är varierade, färgstarka och ofta väldigt minnesvärda. Vissa lutar lite väl mycket åt klassiska animearketyper, men den visuella kvaliteten är genomgående hög. Musiken gör också sitt jobb, även om det framför allt är grafiken och animationerna som verkligen bär presentationen.

På Android fungerar spelet generellt bra, men som med många större mobilspel kan laddningstider, batteriförbrukning och lagringsutrymme vara något att ha i åtanke. Det här är inte ett litet spel man bara installerar och glömmer bort. Det vill ha både din tid och din telefon.

Slutsats

Epic Seven är ett av de mer imponerande mobilrollspelen på Android, särskilt för spelare som gillar anime-estetik, turordningsbaserade strider och långsiktig karaktärsutveckling. Det är snyggt, innehållsrikt och taktiskt nog för att hålla kvar spelare under lång tid.

Samtidigt är det ett spel som kräver tålamod. Gacha-systemet, utrustningsgrinden och den dagliga farming-strukturen gör att upplevelsen ibland känns mer krävande än njutbar. Det är inte ett spel jag skulle rekommendera till någon som vill ha en kort och avslutad RPG-upplevelse. Men för den som tycker om att bygga lag, optimera hjältar och långsamt se sitt konto växa finns här väldigt mycket att hämta.

För mig är Epic Seven som bäst när jag spelar det i min egen takt. När jag inte jagar varje ny karaktär, inte stressar över PvP och inte låter spelets grind ta över. Då är det ett vackert, charmigt och förvånansvärt djupt mobil-RPG som fortfarande förtjänar sin plats bland genrens starkare namn.

0 medlemmar gillade denna artikel